Det kändes som en hackday. Och inte.

I december skrev jag om en hackday där jag inte skrev en rad kod själv. Då kändes det stort. Att låta Claude köra hela vägen genom ett helt CLI var fortfarande ett experiment, och att det faktiskt gick var själva grejen.

I augusti hade vi hackday igen. Jag byggde en intern podcast för avdelningen: varannan fredag läser en agent rå GitHub- och Jira-aktivitet sedan förra avsnittet, skriver ett manus, ElevenLabs läser upp det, och en Cloudflare Worker serverar en privat RSS-feed man prenumererar på i sin vanliga poddapp. Nördigt, ganska onödigt, precis vad en hackday ska vara.

Förarbetet hade jag gjort dagarna innan: nio kompletta avsnittsproduktioner i ett labbrepo mot riktig maj- och junidata, ett lyssningstest med fyra tonvarianter, en redaktionell prompt som till slut satte sig. På morgonen bad jag Claude bryta ned alltihop till GitHub-issues. Sen satt jag mest och tittade på medan Claude-sessioner betade av dem. Klar på utsatt tid.

Bygga något halvgalet på en dag, det är ju hackday rakt igenom. Ändå kände jag inte det jag brukar känna.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske är det bara att jag gör exakt det här varje vecka i mina egna repon, och att en dag om året inte kan kännas speciell när metoden är vardag. Eller så hade jag förberett mig för väl. Det fanns liksom inga frågor kvar att svara på när jag väl satte mig.

Ingen aning. Bra dag, bra projekt, och ändå gick jag hem och kände mig lite lurad på något.